Jag har så mycket jag vill skriva. Men jag orkar inte just nu.
Man är riktigt trött vissa dagar.
Sover bra gör vi alla fortfarande.
Men att helamma tar alla krafter jag har.
Jag vill typ lägga mig ner och gråta vissa dagar. Detta är jag inte ensam om, det vet jag.
Så jag vet att det är okej. Det är okej att må såhär.
Men förövrigt så mår jag faktiskt toppen. Låter kanske konstigt, men det kommer och går. Som det säkert gör för alla ammande och icke ammande kvinnor.
Man kan fan känna sig ensammast i världen fast man vet innerst inne att man inte är det.
Vissa dagar, så försöker jag tänka på de som är ensamstående. På dem som gör allt, helt själva. Då kan jag bita ihop lite till.
Jag känner inga större problem, bli inte oroliga. Men alla föräldrar har det tufft, innan man liksom får ordning på allt. Det tar ju ett bra tag innan man ”lär” sig.
Vi var ju på Terassfest i lördags, men Juni gillade inte alls att festa så efter lite grillat och massa skrik så gav vi upp. Hon ville ha mat men skrek nästan hela tiden.
Ha det på en fest gör ingen sådär superglad. Ingen sa nåt, men jag kände där och då att jag inte alls orkade med detta just då.
Jag kände mig trött och stressad.
Ja vissa dagar klickar inget och vissa klickar allt. Det är så.
Men som min vän sa idag: fan vad kaxig man var innan man hade barn alltså.
Nu jäklar får man känna på. Men jag njuter fortfarande. Jag blir glad när jag hör henne skrika till när hon vaknar, när jag ser henne le, när jag ser in i hennes ögon.
Så mycket kärlek. Så mycket skrik. Så många blöjor. Det är kärlek, alltihop ❤️
