Min kropp börjar att känna av denna graviditet nu.
Foglossning igen. Precis som förut. Man blir liksom sjukt stel om man hållit på med något och sen lagt sig ned att vila. Kan typ inte resa mig. Men det är ändå ganska lindrigt. Läst att vissa behövt kryckor, tacksam att jag inte behöver det!
Förvärkarna fortsätter, blir bara glad och försöker le när dem kommer?. Bara vara positiv.
Min aurora ringde igår och vi checkade av läget. Hon blev lite glad när jag pratade om mina förvärkar och min foglossning, för det betyder att kroppen är på g liksom.
Jag fortsätter att skriva upp mina sammandragningar ( de som känns då), igår hade jag 13 stycken. Det är flest på denna tid som jag skrivit upp.. det säger mig absolut ingenting egentligen men det är skönt att föra lite statistik.
Men jag börjar känna mig lite annorlunda nu, nu när värmen kom. Det påminner mycket om förra året. Jag var rastlös, läste böcker och kände en press på att ”må bra” och ”njuta av vädret”. Men samtidigt så försöker jag tänka att jag är en person denna gång. Ingenting är lika som sist.
Just nu så har jag gett mig ett litet brake.
Jag donar med några saker när jag orkar. Sen lägger jag mig och vilar och låter mig då älta i alla tankar. I typ 2-3 timmar. Framför en serie som jag knappt lägger märket till och telefonen som jag slösurfar på. Läser på i mina appar, lyssnar på poddar och njuter av Pyrets rörelser.
Det är en skön tid. Att jag inte gav mig den förra gången. Att jag skulle prestera och stressa med en massa då. Jag gav mig själv ångest. Men man lär sig väl. Man går igenom saker och lär sig något nytt.
En sak, som jag ska försöka lyssna på, är mina vänners goda råd ❤️:
- Stressa inte, låt allt ta sin tid.
- Pressa inte dig själv för hårt.
Dessa saker är ju annars min specialitet. Att jag ska pressa mig själv lite för hårt, tills mitt psyke är nere i botten. Alltså det är svårare att ta sig upp. Man tror väl att det sitter någon typ av pris i att pressa sig liiiite hårdare, men det gör de inte.
Jag säger till N att han måste påminna mig om det. Redan nu. Har jag ont, så måste jag säga det. Men samtidigt vill jag inte sätta ord på det ”onda” för då gör det ju ont. Bättre är ju om jag får jobba med det mentala, det gör jag bäst genom att änka positivt på känslan och inte sätta ord på den. Allt låter kanske flummigt?, men inte för mig.
