Det är något som jag tror alla har. Helt i onödan egentligen.
Just nu så har jag ångest. För att jag borde gå ut och gå tillexempel. Hur svårt kan det vara ? Att klä på sig och gå en sväng. Den behöver ju inte vara lång, bara att man tar sig ut är ju ett steg i rätt riktigning. Sprang ju för fan för nån vecka sen. Vad är det här liksom?
Sen bråkar min hjärna med att jag vill vila, jag behöver vila. Men samtidigt så känner jag att jag kastar bort dagarna när jag inte gör något ”vettigt”. Men vad är vettigt då? Vem bestämmer vad som är vettigt? Är det ”vettiga” att städa,tvätta, promenera eller motionera över lag, (ja det är bra för kroppen jag vet men det räcker väl att promenera?).
Igår, när jag var ute och gick. Åkte till stan, promenerade till papperhuset och sen till Mio. Efter det så gick jag till Niklas jobb. När vi var på väg hem så bröt jag ihop. Det är ansträngande att gå, speciellt inne i stan. Det är som är ansträngande är inte själva promenaden i sig, utan att det är bilar överallt, måste hålla koll på trafiken. Möter man nån man känner? Lyssnar på musik samtidigt, för jag orkar inte lyssna på alla bilar.
Det är ansträngande.
Sen tycker jag att det är som en frihet att få ta på mig mina hörlurar. För när jag är hemma så tänker jag hela tiden, jag slipper tänka när jag lyssnar på musik. Det är faktiskt underbart ibland. Hjärnan måste få pausa, känns det som iallafall.
Ibland så är jag impad över mig själv. Jag vill inte vara ett offer, men ibland så måste man se sig själv först och inse att man har varit med om en hel del och tänka på det ibland, istället för att boka upp sig på saker som känns kul och roligt. Man måste tänka efter själv vad vill jag? Vila eller klarar jag av denna kväll med skoj nu? Ibland behöver jag skoj och ha kul men ibland behöver jag vila.
Jag känner mig mänsklig. ❤️
