Änglamamma & mamma

Nu tänker jag bli väldigt personlig här och det kommer bli mycket känslor. Så jag förstår helt om ni inte orkar läsa allt.

Jag följer flera mammor på instagram som förlorat sina barn, och dem är väldigt duktiga på att sätta ord på de dom gått igenom.

När jag scrollar mig igenom instagram, som är fullt av fina filter och lycka, så kommer jag till en änglamamma,det är som ett slag i bröstet. Det gör så ont i mig, att någon måste känns så. Sen, sen kommer det ikapp. Att såhär känner jag också.

Vi kommer aldrig få se våra små änglabarn utvecklas.

Mitt första barn. Jag undrar hur hon skulle se ut, skulle hon vara lik Juni?

Skulle hon ha lika mycket energi som Juni? Eller skulle hon vara helt annorlunda?

Det jag ofta tänker på, är att jag varit gravid två gånger. Jag har så svårt att förstå det, eftersom jag bara har ett barn här på jorden.

Man känner verkligen att något saknas.

Det är en pusselbit inom mig, som alltid kommer saknas.

Men som många av er vet, så vill jag inte grotta ner mig i alla varför.

Det finns absolut ingen mening med det, tycker jag.

Jag vet inte varför jag har haft det ”så lätt” att finna mig i det. Lätt är väl att ta i, men ni kanske förstår vad jag menar.

Att jag hellre ser den vackra sidan av allt , än att fokusera på den mörka sidan.

Att jag är så, skrämmer mig faktiskt ibland. Men det är väl en överlevnadsinstinkt antar jag.

Min kära Penny, kommer alltid vara med mig, med oss❤️men ändå vara den där pusselbiten som alltid kommer att saknas.

Ja, undra hur livet skulle sett ut om Penny var här. Hade Juni funnits? Hade vi varit där vi är idag?

Många frågor, men jag lämnar dem. För dem frågorna behövs inte. Det är frågor som aldrig kommer besvaras. Och det gör mig absolut inget.

Man får göra det man kan, av livet. Man kan aldrig önska och stanna kvar i det. För då glömmer man bort resten av livet. Det vi har framför oss nu. Verkligheten❤️Men det är otroligt viktigt, att få sörja och gråta❤️