Änglamamma & mamma

idag är det en månad sen Penny föddes. Vad tiden går fort. Sinnessjukt fort.

Bilderna är de sista bilderna jag tog på magen. Trodde inte jag skulle sakna magen och alla gravid ”bekymmer” men det gör jag, otroligt mycket.  För vi hade ju en väldigt fin tid tillsammans jag och Penny.

Ibland kan jag få små spöksparkar  och jag kan även få en knepig tanke. Att jag rör mig på nåt visst att och så förväntar jag mig att Penny ska svara där inne i magen. För när jag rörde mig på ett visst vis så kunde Penny svara med en rörelse tillbaka.  När jag får den känslan så ler jag. För jag tänker tillbaka på de stunder vi hade tillsammans, de stunder jag kunde skälla lite på henne för att hon låg lite tokigt och det var obekvämt för mig, men jag antar väl att det var bekvämt för henne och att hon mådde bra i den positionen.

Nu ska jag göra mig redo, för idag ska jag träffa nästan alla från jobbet. Ska bli jätte roligt. Lite nervös är jag, men jag bad två kollegor hälsa att det bästa är att vara normal, för det är lättast. Lättast är det om jag får prata om det när jag vill, vilket jag vill hela tiden. Men att fråga – hur är det då? Och se ledsen ut gör saken 100 gånger värre. Då blir jag ledsen och så gråter vi alla i kör.

Jag Vet att det är svårt att veta hur man ska bete sig, därför jag säger jag det till alla, att var er själva. Så lovar jag att jag kommer berätta, för jag vill verkligen älta.

Det händer att jag ibland tror att allt varit en dröm, att jag inte ens varit gravid. Eftersom jag inte har resultatet här. Därför är det otroligt viktigt för mig att få säga: när jag var gravid, eller prata om Penny och att hon har sin pappas haka och sin mammas näsa.

Var inte rädd att ställa frågor, jag svarar gärna! Men var beredd på tårar.

Tack alla som läser, erat stöd betyder jätte mycket för mig och då finns även Penny för er❤️