Änglamamma & mamma

Tänkte försöka skriva ihop min förlossningsberättelse, mest för min egen del. Då jag behöver gå igenom den igen.
Vill man inte läsa så måste man inte läsa, men stort tack till er som orkar läsa❤️

Efter beskedet om att Penny inte hade några hjärtljud, så fick vi gå in i ett rum med läkaren, flera barnmorskor och undersköterskor.
Där berättade läkaren att jag måste föda ut mitt barn, min första tanke var att jag ville få ut ”det” genom kejsarsnitt. ( har läst efteråt att det är fler som har reagerat som jag, att man uppfattar barnet som nåt främmande efter ett sådant besked). Läkaren fortsatte att prata och att vi inte skulle uppfatta barnet som något ont eller främmande.  Inte så lätt i den situationen men efter ett tag så började det bli Penny igen för mig.  Efter beskedet så bröt jag inte ihop, jag kunde inte. Och eftersom jag skulle föda ut Penny så förstod jag att jag behövde all kraft jag kunde få, så att bryta ihop skulle inte hjälpa alls.

Min kropp var ju redan igång, så det bästa var som sagt att föda ut Penny, även för kroppen och psyket var det bra att göra det förklarade läkaren.
VI fick lägga oss i en förlossningssal ganska snabbt och jag sa att jag ville ha något mot smärtan så att jag skulle få lida lite mindre iallafall.
Jag fick lustgas ganska snabbt och var otroligt impad över ruset, lite obehagligt eftersom man känner sig lite berusad och inte lika fokuserad. (För en med kontrollbehov så var detta väldigt obehagligt),  men jag fick tillslut ordning på hur man skulle andas och kände att den började att verka och värkarna försvann någonstans i ruset.  Ganska snabbt så försvann känseln för mig i fötterna och Niklas fick stå och röra på dem ganska mycket i början, kändes precis som om jag var kall och hade dålig blodcirkulation i dem.

När jag väl använde lustgasen så är det som alla säger, man börjar tänka på konstiga saker. Jag fick en plötslig känsla, jag ville lyssna på P3. Sjukt konstigt, och Niklas har i efterhand berättat att han tyckte det var jobbigt att jag var så här eftersom han tyckte jag skämtade bort allt, men detta var ju inget jag gjorde med mening, man bara blir så där när man tar lustgas. Det  förstod han ju tillslut och försökte inte låta sig påverkas.  Jag kommer ihåg att jag flertalet gånger sa till honom att jag önskade att han låg där, så han fick vara lika påverkad av gasen som jag och bara få försvinna. Istället så fick han se mig ligga där och inte kunna göra någonting. Fy fan, det är ju jobbigt som det är vid en ”normal`förlossning.  Några tider har jag inte koll på alls, men kom ihåg att jag tyckte tiden gick hyfsat fort ibland och ibland super segt.

När det hade gått en bra lång tid så började lustgasen sluta fungera och jag kände värkarna ännu mer, då blev det dags för ryggbedövning.  Detta dröjde i över en timme för läkaren höll på med en annan patient men skulle komma så fort de vara klara till mig berättade världens bästa barnmorska. Konstigt nog så tyckte jag tiden gick jätte fort, för jag överlevde med dessa värkar en timme extra så, så illa kan det inte ha varit ändå men ändå tillräckligt för ryggbedövning. ( Tror personalen hjälpte mig en hel del extra för att jag skulle slippa ha så ont och gav mig bedövning fast jag ”borde”  klarat mig ett tag till utan.)

Det var som att komma till himlen med ryggbedövning, jag kunde resa mig och stå upp. Hur skönt som helst Jag kommer ihåg att jag ställde mig och typ dansade, för jag behövde röra på mina ben och fötter. Det kliade nästan i dem Jag kunde också gå på toaletten och kissa, super skönt att kunna slappna av och få gå på toaletten , haha!  Jag och Niklas kunde äntligen få slumra till lite och det var jätte skönt att få ladda lite.

Efter en lång tid efter detta så började ryggbedövningen avta, man får ju trycka på en knapp när man vill ha bedövningen och den tryckte jag på ofta tydligen. Tror det  var då det började att hända grejer.  Tror också att de ”höjde” eller vad man säger min bedövning, så jag skulle slippa ha ont.  Under denna tid så hade vi fått en ny barnmorska som jag klickade super bra med. Monica hette hon. En ängel i mina ögon.  När jag väl var öppen tillräckligt så gjorde hon i ordning allt och sa : Nu står jag här och väntar tills du blir bajsnödig! och så skrattade vi faktiskt. Det var skönt att få skratta lite.

Men ju mer tiden gick så blev hon mer fundersam, jag blev ju aldrig nödig. Jag kommer ihåg att jag sa det, jag känner inte alls den där nödigheten som folk pratar om. Då frågar Monica: när kissade du senast?   Ja det var ju klockan 22 ca, nu var ju klockan någonting med 04 om jag inte minns helt fel.  Så då var det bara till att tömma. Man hinner ju dricka en hel del på den där tiden, eftersom man blir så jäkla torr i munnen av lustgasen.  Monica tömde mig på nästan en liter! Där hade vi svaret på varför jag inte kände några krystvärkar.

Så fort detta var gjort så började jag känna av krystvärkarna. Precis som alla säger och det är verkligen skönt att få krysta. Att äntligen få göra någonting åt allting och få hjälpa till.
Allting gick jätte bra tills huvudet skulle ut,  fy fan vad det brändes.  Det kändes som någon håller en sån där blåslampa (eller vad det heter) mot fiffin.
När huvudet kommer ut så är det värsta över har jag trott, eftersom kroppen kommer ut ganska snabbt efteråt. Men detta skulle inte gälla mig.

Efter all denna pers som jag och Niklas gått igenom så skulle det bli värre. Penny satt fast, hur än Monica gjorde så satt Penny fast. Monica fick ringa på hjälp.
Niklas har berättat för mig att den läkaren som kom, stod och drog så mycket och lutade hela sin kropp bakåt, att skulle hon ha tappat taget så skulle hon ha flugit in i väggen.

Penny kom inte ut nu heller. Tror även att det var sköterskor som låg på min mage här för att försöka hjälpa till men det fick inte det heller.  De fick ringa efter ännu en läkare.

När den andra läkaren kom blev jag jätte glad, för jag tänkte att det är han vi väntat på, han kommer lösa allting.  Nu var det två stycken som drog, två tryckte på  min mage och någon mer höll i mina ben. Kommer inte ihåg hur många men det var många människor där inne. Stackars Niklas, som hamnade lite bakom alla dessa människor.

Jag fick iallafall snurra mig medans huvudet var mellan benen, det var jätte obehagligt.  Jag fick ställa mig på alla fyra och läkarna rörde omkring och hade sig. Jag kände mig som någon jäkla ko.
Niklas har även berättat efteråt att det var någon gång under denna tid båda läkarna tittade på varandra och undrade hur de skulle göra. Niklas berättade att de inte visste hur de skulle göra, så såg läkarna på varandra. Jag är så glad att jag slapp se det ansiktsuttrycket.  Efter en hel del snurrande, skrik och panik från min sida , Och en hel del svett och tårar så fick de ut Penny tillslut. Hon kunde ju inte hjälpa till som levande barn gör när de kommer ut.

Eftersom hon hade fått en del sår,  lindade de in henne i en filt och jag fick bara se henne en snabbis.  Jag var inte heller mogen för att vara med henne en längre stund så det var skönt just då att de gick iväg med henne så vi fick återhämta oss. Jag hade inte ork att reagera.

Vi var helt färdiga.

Två stygn blev det, två stycken!?

jag fick inte upp mitt barn på bröstet, jag hade gruvat mig för det innan, att hon skulle vara så kladdig. Men det hade varit de sista jag tänkt på om Penny hade levt.
Jag älskade henne från första stund.

Hon är det bästa som någonsin hänt oss, hon har lärt oss så otroligt mycket om livet.

Våra lilla Penny Lane, tack för att du kom till oss❤️