När jag åkte hem från jobbet, så slog det mig. Att jag var trött. Det var konstigt tyckte jag.
Jag är ju gravid i och för sig. Sen kom jag på det.
Vem jag är egentligen. Jag hade glömt bort det för en kort stund.
Jag är inte mig ”själv” längre. Jag är ett nytt jag.
Jag vet att jag repeterar det ofta. Men jag måste det. För att förstå, förstå vad som hänt.
Så sjukt, att vi går igenom något sånt här, det man aldrig ens kunde gissa sig till i de värsta stunderna.
Detta var inget som stod på ”värstalistan”.
Det finns alltid en lista man går igenom i sitt huvud när man är gravid.
Alla hemska saker man måste vara förberedd på.
Mina ”värsta” tankar handlade nog mest om förlossningen. Där lade jag all min energi. Allt för att fixa det mentalt, att inte tappa kontrollen. Allt som händer eller kan hända därefter eller imellan det tar man där och då. Det var min inställning.
Jag kan ärligt säga att jag lyckades med förlossningen. Jag tappade inte kontrollen. Vi hjälptes åt min kropp och jag, trots att den var trött.
Å han, han som peppade mig, vid sidan av allting. Wow ❤.
Min inställning är fortfarande, det som händer, det tar vi där och då. Jag går igenom det varje dag med mig själv, flera gånger. Det har blivit mitt nya mantra.
Jag kan inte göra något nu! Åt något som kanske kan ske. Man kan inte vara förberedd på allt, det går bara inte.
Man får hellre försöka träna på hur man gör när något hänt istället och hur man kan reagera och göra.
Vad mår just jag bra av? Vad är det bästa för mig att göra i denna stund?
Tänk på det istället för att fokusera på det som kanske skulle kunna hända.
Min kärlek. Han vet då hur man gör en glad❤ små saker betyder otroligt mycket. Hellre det än flådiga middagar faktiskt..
