Idag har vi hälsat på Penny igen, känns jätte skönt och samtidigt otroligt jobbigt.
Idag hade vi med oss alla saker som vi ville ha i kistan. Ett halsband med en nalle på och kort på mig och Niklas och sen ett kort på oss tre, som en riktig familj. Prästen tog det kortet för två veckor sen, när vi hälsade på Penny för första gången i avskedsrummet, då kändes det jätte jobbigt med kort och kort på just henne. Men nu i efterhand så är vi båda otroligt glada att hon tog kort och lika att sjukhuspersonalen varit så på med allt.
Precis efter förlossningen var sköterskorna väldigt på med att vi skulle ta henne till oss, som att ha henne i rummet där vi låg, det kändes så fel. För varför ska vi leka lyckliga familjen när vi inte är det? Och vi ville bara låta henne vara, så hon skulle få ro. Inte hålla på att klippa håret på henne eller ta fot och handavtryck. Men nu i efterhand är jag otroligt glad att dem är så på med allt, är så glad att jag har fått dem minnena. Och de fick göra hand och fotavtryck, samt klippa en liten tofs från hennes hår.
Idag när vi träffade prästen så gick vi igenom begravningen och berättade vilka låtar vi ville ha och vilka psalmer. Vi har valt somriga psalmer och inte några tunga psalmer, vi känner att det är så mycket sorg över den dagen ändå och att tunga, sorgliga låtar gör allt ännu svårare än vad det redan är. Som ”vanlig” musik valde vi : himlen är oskyldigt blå, sparvöga och kärleken är.
Penny kom med sommaren den 1 juni 2016 ❤️ Så sommar låtar passar perfekt.
Idag så fick jag dessutom skriva hennes namn på ett papper som sedan skulle sättas på hennes kista,
Det känns så sjukt konstigt, att alla andra får ta med sig sina barn hem. Det är onormalt och konstigt för mig, för det ”normala” för oss är att lämna henne på sjukhuset och åka därifrån, hem utan henne. Det är nästan det värsta, att det har blivit vårat ”normala”. Och när man säger dem orden högt, att vi lämnar vårat döda barn på sjukhuset, som vi ska begrava på torsdag, så låter det ju helt sjukt, och det är först då man förstår vad det är som hänt. Det måste vi påminna oss om flera gånger per dag, för att kunna sörja och bearbeta allt som hänt.
När hon ligger där i avskedsrummet så är hon kall och stel, Hon fick en extra filt idag, som håller henne varm, konstigt egentligen men det känns ändå logiskt för oss. Jag vill inte att hon ska ligga där och frysa… Fast på nåt vis så vet vi ju att det är inte hon som ligger där. Hon finns någon annanstans och tittar på oss.
