Snart är det dags för dop, för lilla Juni.
Jag gruvar mig, så otroligt mycket.
Prästen frågade om vi skulle ha musik och någon som sjöng. Jag svarade nej. Jag vill att det ska gå fort. Kommer förklara mig mer för prästen ikväll när vi ska träffas.
Jag vill att det ska gå ”fort”. Jag vill inte ha massa musik och psalmer. Men vi måste nog ha psalmer, det kommer vi inte undan.
Vi valde att ha i kyrkan, för att jag har blivit döpt där och jag har själv varit i kyrkan en hel del som ung. Jo det blir väl så när man konfirmerar sig.
Men, jag har varit i kyrkan på begravningar, fler gånger än på bröllop eller dop. Fast jag tror det börjar jämna ut sig, äntligen.
Jag kan tycka att många saker blir typ samma, samma ceremoni, liknande psalmer och nästan samma människor. Jag tycker att ceremonierna påminner om varandra, fast jag vet att är mycket mer glädje vid dop och bröllop. Men jag har svårt att skilja på det ibland.
Vi valde psalmer och sånger till Pennys begravning. Jag får sån ångest av att tänka, att vi ska sjunga psalmer igen. Att det ska bli det där tysta och lugna. Nej jag vill inte.
Ändå, så vill jag att Juni ska få sin dag. Sin egna dopdag, med glädje och skratt. Jag som annars är så bra på att fokusera på det positiva, jag måste försöka med det nu. För nu är det Junis stund. På lördag är det hennes dag.
Jag måste ta mig i kragen! Japp, så är det. Vila vila och sen ta mig i kragen.
Sen har jag varit riktigt bra på att be om hjälp tills på lördag. Våra familjer kommer och dukar, hämtar all mat och fika och sen ska de hjälpa till att plocka undan. Så tacksam för de som frågar om man behöver hjälp❤️
Jag ska försöka tänka positivt inför lördag. Och inte se allt som måste göras eller hur vi gör om Juni skriker. Barn skiker, så är det faktiskt. Vi har ju vänner och familj runt om oss, man måste inte upprätthålla en fasad för sina nära och kära.
