Idag berättade jag min historia för några av mina nya kollegor.
Jag tänkte; vill de inte höra så får de säga till. Det är deras ansvar, inte mitt.
Idag tog jag hänsyn till mig själv och jag känner att jag verkligen blev stark av det. Att jag tog den platsen, förklarade som det är. Istället för undvika att svara på vissa frågor som jag tidigare gjort, speciellt med människor jag inte riktigt känner.
Det är så skönt att någon vill lyssna och ändå kunna se mig som den där glada personen, som jag ändå är.
Idag så var det också internationella syskondagen och det är ju klart att min hjärna har varit lite disträ idag. Många fina tankar på min kära bror och min underbara dotter Penny❤️ och Juni.
Jag är så otroligt tacksam över att få ha denna blogg, över att få skriva ur sig allt det där som man kanske inte alltid orkar ta sig tid att prata om.
Jag kommer ihåg varför jag startade den här bloggen, det var för att nå ut till er som vill veta men inte riktigt vet hur de ska fråga eller möta en person som gått igenom något liknande. Till de som inte vill fråga utan kunna få välja själv. Det är för er jag startade den här bloggen, och det viktigaste av allt: till er som går igenom något tufft just nu och behöver lite extra stöd. Jag finns här för er❤️.
För er som är nya, så kan ni läsa några av mina tidigare inlägg här nere :
Mitt första inlägg som änglamamma
Om alla känslor och att lyssna på sig själv
Om att visa tacksamhet till sin kropp och se små spår
Mitt lilla lyckopiller?
Glöm inte att trycka på ❤️ här nere. Det betyder så otroligt mycket för mig att se att ni gillar det jag skriver.
Puss
