Det kan hända att det hugger till i mitt hjärta när jag hör barngråt på tvn till exempel. Det behöver inte alls vara så jämt, men ibland kommer det bara.
Har inte reagerat på att alla mina vänners barn gråter.
Vet inte om många vet detta eller om jag ens skrivit det förr. Förlåt om jag repeterar mig i sånt fall.
Men 4 vänner har barn och fick det ungefär samtidigt som mig. VI skulle alla bli mammor samtidigt. Inget skulle bli sig likt igen.
Nu är det en som är gravid och var det när jag precis hade fött Penny, hon tyckte det var jobbigt att berätta för mig.
Jag förstår henne. Vem vill berätta ett glädjande besked till någon som precis förlorat sin största glädje.
Det är lite tufft när vi ska ses och det är dop och middagar. Problemet är inte barnen, jag känner att jag måste tydliggöra det.
Problemet är alla som vet, inte våra vänner men deras nära och kära. Jag vill inte att alla ska trippa på tår runt oss. Eller inte våga visa glädje inför oss.
Igår så tog jag mig i kragen och tittade på bilder på Penny. Det var bilderna från sjukhuset, som de hade tagit på henne.
Jag visste inte alls vad jag väntade mig, men jag försökte förbereda mig på att det inte var ”vackert” , får man säga så?
För bilderna var fel, så mycket fel, Hon såg inte ut som hon skulle. Men ändå var hon så perfekt. Men hon såg inte ut som ett barn, hon såg mer ut som en docka.
En docka. Det var bilder som hon var på inlindad i filt, men det kom fler bilder, på dem bilderna var hon inte inlindad i något. Nu är det den enda bilden jag kan se framför mig.
Hennes hud. Hennes kropp. Verkligheten.
De enda jag försöker att tänka på nu är att hon har det bra där hon är. Att min bror och min mormor tar väl hand om henne där de nu är.
