Veckan har gått fort. Juni utvecklas i en väldans fart.
För första gången någonsin så kunde jag ligga bredvid henne på golvet och se henne dona med sitt. Aldrig tidigare hänt. Hon har alltid ålat sig till mig för att dra och stå vid mig. Men idag, kunde jag till och med slappna av för en kort stund när jag tittade på henne. Det var vackert, för första gången så såg jag henne på avstånd. Som ett ” riktigt” barn. Jag såg henne upptäcka och leka, kände och kastade saker men helt i sin egna värd❤️. Det var en underbar känsla, om det så var de första och enda gången så kommer jag alltid leva på den stunden❤️.
Imorgon är det Pennys dag. Jag grät för en stund sen. Jag tvingade mig själv tillbaka till den dagen, alla minnen och allt jag önskar att jag gjort där och då. Men jag försöker hela tiden stoppa mig själv, så jag inte ger mig själv dåligt samvete. För det får mig bara att sjunka längre ner, vilket jag inte alls behöver.
Men jag vill ändå ta mig tillbaka till den dagen när hon kom till oss, till hennes begravning. För att jag måste. För att Penny alltid ska finnas hos oss så måste jag ändå tänka på den dagen. Jag måste få gråta fast jag helst av allt inte vill eller orkar.
Jag tror, att man har olika tårar till olika känslor. Jag tror faktiskt det är så. Att tänka så gör de hela lite lättare, att få gråta. Det är helt andra tårar jag har för Penny än för Juni. Eftersom att det är olika känslor, fast ändå lika på något sätt.
Imorgon åker vi och köper pioner. Två stycken. Äter en god måltid och firar Penny❤️. Å jag skulle vilja köpa en present, men jag vet inte.
