Vi såg klart på säsong 3 av Bron häromdagen.
Det var ett nyfött barn med i slutet, jag pallar inte sånt. Tror inte någon mamma pallar det faktiskt. Det var en väldigt mörk säsong av bron.
I slutet så är det någon som tar barnet och mamman ligger själv på sjukhuset utan barnet.
Det blev för mycket för mig, alla känslor kom tillbaka. Som jag inte riktigt tagit mig igenom än, kommer nog aldrig göra det heller.
Men jag kände, allt. Som man gör som mamma när man ligger där, utan sitt barn i famnen. Alla tecken finns ju på kroppen, att man förlöst sitt barn, men barnet finns inte där.
När det hände oss, tänkte jag nog ingenting. För jag kunde inte förstå något av det.
Allting har blivit så mycket klarare när man fått hålla i sitt barn och äntligen få se det växa upp, utvecklas och krama om det.
När jag förstår det, och verkligen få känns hur det känns. Då, då kommer det. Som en våg över mig och saknaden blir enorm.
När Juni blir 1 år. Då önskar vi, att alla som vill ge presenter, skickar en gåva till spädbarnsfonden istället❤️
Det är de finaste ni kan göra❣️
