Vad jag har utvecklats.
För ungefär ett år sen så orkade jag inget. Fast jag ville. Fan vad jag ville. Men orkade inte. När jag läser igenom mina tidigare blogginlägg så märker jag frustrationen, hela tiden. I varje mening.
Nu orkar jag springa och gå flera gånger i veckan. Men ibland så säger min kropp ändå stop, sakta ner, ta det lugnt. Då gör jag som kroppen säger, fast hjärnan säger något helt annat.
Men, jag är otroligt stolt över det jag orkar och kan nu för tiden. Det gäller bara att prioritera rätt. Lyssna och fundera någon extra gång. Istället för att kasta mig ut med första bästa tanke. Som jag gärna annars gör.
