Jag håller på att längta ihjäl mig.
Vad jag önskar tiden kunde gå snabbare, dock går den redan sjukt snabbt. Skulle den gå ännu snabbare skulle jag knappt hinna kliva upp innan det var kväll igen.
Men jag har hört och läst, att en kvinna förbereder sig på sin roll som mamma ganska tidigt i graviditeten. Att man lägger mer uppmärksamhet på kroppen och bebisen än något annat. Man blir disträ helt enkelt.
Idag är det mer ”normalt” för oss att det är barn med. Förut var det inte så. Då var inte allt lika tydligt. Men nu, när man ser, man blir så påmind om var man skulle varit. Det kliar i hela kroppen, efter att få vara med i alla samtal, att kunna relatera till det alla pratar om. Nu kan jag bara gissa, eller referera till en kompis barn när vi har ett samtal. Som jag faktiskt gör otroligt ofta, för jag har inget att prata om.
Barn eller inte barn sen tidigare tror jag inte spelar sån otroligt stor roll. Jag tror faktiskt att man kan känna sig lite ”utanför” oavsett om varit med om något som vi eller inte.
Så jag vill inte säga att ni med barn ska sluta prata eller så. För jag tycker det är otroligt intressant, och sen skulle jag faktiskt inte fråga heller om jag inte var uppriktigt intresserad.
Men jag menar bara, att jag håller på att längta ihjäl mig.
Jag längtar så, tills jag också kan få vara med och leka. Ja det känns lite så.
Tills jag också har den där ”grejen” som alla andra kompisar har. Hoppas ni förstår var jag menar här. När man var liten kunde man ju känna sig utanför om man inte hade lika leksak som alla andra hade. Lite den känslan är det.
