Jag vet..

Man strävar ofta efter det som man tror gör en lycklig. Men det känns som att man inser på riktigt, vad som gör en riktigt lycklig först när man livet vänds upp och ner. 
Jag vet att jag tjatar om att jag inte känner igen mig själv längre. Att jag blir så trött hela tiden. Det är inte jag.

  Men för mig, så är det så jävla jobbigt. Jag tycker det är svårt att hitta något typ av mellanting. För vissa dagar är jag jätte pigg och vissa andra super trött. 

Jag vet att jag inte behöver vara den där positiva bruden full i fart, just nu. Alla människor förändras, på olika sätt med tiden.

Jag tänkter på vad jag tyckte  var viktigt innan vi fick Penny och det som är viktigt nu. Nu, på riktigt. 

Det kanske blir så när man får barn. 

Men shit.  Man förstår inte vad som är det viktiga i livet förens man får sig en jävla käftsmäll. Jag tror faktiskt inte det. 
Sen är det ju helt olika typer av käftsmällar som livet kan ge. 

 Vissa värre än den andra. Men sånt går inte att jämföra. 
Jag vill och försöker verkligen hitta det positiva i allt hela tiden. Det är inget som jag mår dåligt av att göra, utan trivs bäst med att tänka positivt. Det är min överlevnad liksom. Jag ser det heller inte som en utmaning. Men när jag blir så där trött, som man blir i början va graviditeten. Då har jag fan ingen ork. Då är det bara att lägga sig ner och vila. Då funkar det inte att dra till med de positiva tankarna. 

Skulle jag fastna i det negativa, så skulle jag fan inte komma upp. Och jag vill ju leva här och nu. Jag vill uppleva allt som livet har att ge❤