Utan ett nej, blir det uppenbarligen ett ja

Idag kom vi in på ämnet. Jag och mina föräldrar.  Metoo. 

Det som sprids som en löpeld över hela världen just nu. Det är hemskt. Att så många kvinnor varit utsatta och aldrig sagt något. 

Efter att en vän delat en tragisk händelse på instagram, så började jag fundera. Hjärnan gick på högvarv. Jag försökte själv, leta efter om något hänt mig. 

Och det hon hade skrivit. Fick mig att tänka: jävlar! Det har ju hänt mig också. Flertalet gånger. Men, jag behövde alltså tänka, tänka och tänka tills jag kom på det. 

När jag tänkte på det specifika händelsen, så körde huvudet igång. Det har ju hänt flera gånger. Utan att jag ens reflekterat över det. 

Min mamma och jag, kom fram till: att det är så normalt. Det hör till liksom. När någon strykt sig mot en på krogen och man vet, man vet att det var med mening. 

Jag har själv varit med om olika händelser, men det tänker jag inte gå på här. 

Man vet, att alla dessa män(ja,män!), bara tar sig rätten. Rätten över att ta på min kropp utan min tillåtelse. 

Det är fel. Det är så jävla fel. Fel att jag tycker att det ” hör till”. Fel att jag inte ens tänkt tanken tidigare. Det är fel, att man skämtat bort det, fast att jag mått så dåligt över det inombords. Det är fel att jag inte sagt något, det är fel att jag tyckt att det varit normalt! För det är det inte! 

Jag är så glad, att dessa kvinnor höjer sina röster. För det behövs fortfarande(tydligen). Att vi ska måsta säga nej,för utan ett nej så blir det uppenbarligen ett ja. 

Jag hoppas det kommer bli en förändring. Som mamma till en dotter så brinner jag otroligt starkt för det. Men även för alla andra kvinnor där ute! 

Som många säger, så tror jag verkligen att kvinnor tillsammans kan förändra världen.  

Det tror fan jag?? 

Tillsammans kan vi! 

Vi ska jobba tillsammans, inte mot varandra.