Idag har det inte blivit många knop för mig, men vi har planterat ett äppelträd iallafall. Vi och vi ska jag kanske inte heller säga, Niklas gjorde allt och jag hjälpte till att spänna det vid pinnarna?. Trädet fick vi av Niklas bror och hans tjej Cecilia. Så det tackar vi för!
Vi hade en otroligt seg start på dagen, låg i sängen jätte länge och myste efter vi vaknat ❤️. Bästa stunden på denna dag.
Idag är det iallafall exakt 2 veckor sen Penny kom och imorgon är det begravning.
Jag har iallafall bakat några muffins tills dess, Penny bakelser får dem heta?, Vi ska ha fika här hemma med våra föräldrar efter begravningen. Prästen sa att det var viktigt att inte åka hem själva, så då är det väl bra med lite fika. Jag kan även känna att det är en fin stund att tänka på Penny och att hon ändå är med oss i tanken hela tiden,jag vill liksom inte att alla ska vara tysta och nere efter begravningen (svårt att kräva kanske med tanke på att det är även tungt för dem och det förstår jag), men likaså med kläder som våra föräldrar frågat om, jag vill inte att det ska vara så mörkt och tragiskt, det är ju redan så tragiskt som det kan bli så svarta kläder vill jag helst undvika imorgon. Sommar sommar är det enda vi tänker, hon kom med sommaren så sommar ska det vara. Så det så.
Jag har försökt att ha lite planer idag, eller jag, vi har försökt att ha det. Niklas är mycket bättre på att dona och har det nog som terapi. Men så fort jag kör igång och kör på så börjar jag må dåligt. Jag känner lite som när jag led av panikångest förut, jag kan känna av samma symptom liksom. Då måste jag pausa helt och känna efter i kroppen och vad den behöver just nu. Men man är ju så jäkla snabb på att köra på, för man tror ju att man mår bra i stunden och agerar därefter. Näe, en sak i taget, jag ska inte stressa och inte känna någon tvång för nåt. Det gör jag inte heller egentligen, orkar jag inte göra nåt just för stunden så hoppar jag över att göra det också. Jag ska bara göra det jag känner för.
Just nu funderar jag på att börja packa lite inför Gotland, vi åker ju dit på fredag morgon. Mest för att komma bort men också att få kunna gå ut och fika/äta eller bara på promenad. Det blir ju inte så mycket sånt här hemma eftersom staden är så liten och risken är ganska stor att man stöter på någon man känner och som inte vet vad som hänt. Självklart förstår jag att det är en helt normal fråga från någon som sett mig gravid och vet att vi borde ha ett barn nu. Men jag vill bara slippa säga dem svåra orden till någon och sen se hur dåligt den personen mår när den får reda på det. Jag vill inte göra någon obekväm eller ledsen eller känner ånger för att ha frågat, eftersom det är en helt normal fråga egentligen.
Samtidigt känner jag som alla mammor nog gör efter en förlossning, jag vill berätta och prata om Penny hela tiden, helst av allt visa upp henne för hela världen men det kan jag inte, för jag är rädd att göra folk obekväma. Men, min förlossning räknas också och jag tänkte försöka samla kraft och skriva om vad som hände efter vi fick beskedet och hur förlossningen gick till. Men det får bli någon vecka framöver.
Puss till er som orkar läsa detta ❤️
