Änglamamma & mamma

idag fick vi ett samtal, ett samtal som jag inte trodde vi väntade på men på nåt sätt så har iallafall jag gjort det ändå. Samtalet kom från läkaren som var med på förlossningen när Penny föddes.

Han berättade att några provsvar kommit, dock inte alla. Men dessa provsvar visade ingenting, alltså att de kan inte hitta några fel, varken på mig eller Penny, inte på de svar de hade just nu.

Innan läkaren ringde så trodde jag inte att svaren skulle spela någon roll, men nu i efterhand så känns det otroligt skönt att veta att man inte hade en infektion som gjorde att hennes hjärta slutade att slå, eller att man hade något i kroppen man kunnat upptäkt tidigare och påverkat just då,

Jag har ändå accepterat allt som hänt och jag kan inte påverka någonting.

Så jag är glad att läkarna inte hittat nåt, vi vill skaffa ett syskon till Penny så det känns skönt att man än så länge är helt frisk och att Penny var frisk.

Att lägga barnfrågan på hyllan känner varken jag eller Niklas att vi vill eller att vi skulle kunna klara av. Vi har ju fått känna på livet som förälder men ändå inte fått vara det fullt ut. På nåt sätt så känns det egoistiskt allting, men Penny kommer ändå vara Penny och vi vill absolut inte ersätta henne. Vilket både jag och Niklas måste förstå och prata om ofta, att ersätta henne är inget vi vill utan vi gör det bara för den kärlek vi känner för Penny och varandra.

Den kärlek man känner när man får ett barn, den kärleken är otrolig. Problemet är bara vart vi ska lägga den just nu… Klart att vi lägger mycket på varandra men denna kärlek är ändå en annan på nåt vis. En kärlek som man inte kan förklara, den finns inom oss men vi vet inte vad vi ska göra av den riktigt.

❤️