Tänk, att vi tog oss upp. Upp till ytan.
Ibland så måste jag verkligen tänka tillbaka, tillbaka på allt. På förlossningen. På begravningen och hur ledsen jag var. Mest för att mina föräldrar ska måsta gå på en begravning, där jag får begrava mitt barn. Dem hade ju redan gjort det en gång, fått begrava sitt barn.
Ibland så känns det som att det livet inte tillhör oss. Som att det inte hänt riktgt. Därför, ”tvingar” jag mig själv, att tänka och minnas.
Gå igenom allting igen, spela upp det flera gånger om och om igen för att verkligen förstå: att Penny kom till oss❤️. På ett helt annat sätt än tänkt. Men hon kom ändå till oss. Vårat första barn. Min försöka graviditet. Alla våra minnen tillsammans med henne i magen. Det är många fina minnen❤️.
