Nu är hon hemma igen, våran lilla charmknutte.

Hon är inte så jätte glad på mig just nu. Eftersom vi varit borta, då brukar hon vara sur en stund. Men vid slutet av dagen brukar hon mjukna upp lite.

Pratade med mamma en snabbis innan de skulle iväg och handla, berättade att läkaren ringt när vi var på Gotland och att han sa att de inte funnit några fel. Inte som de såg just nu iallafall. Mamma och jag kom in på fosterrörelser och jag berättade att jag kände mig som världens sämsta mamma som inte haft koll på fosterrörelsena, men hon lugnade mig med att det har man oftast inte när värkarna väl drar igång, iallafall hon kände så, att hon fokuserade på värkarna och hur ont hon hade. Känns lite lugnande att få höra faktiskt, för jag känner mig som sagt som världens sämsta mamma.

Mamma berättade även om en kvinna hon läst om som hade var med om samma sak, fast detta barn hade legat i hennes mage i två veckor, död. Läkarna sa att det var tur att kvinnan levde fortfarande tydligen.

vad mycket hemskt man får reda på när något sånt här hänt.  En helt ny dörr öppnas, den dörr man helst vill ha stängd under en graviditet. Vilket man måste, för annars kan man inte leva och njuta av graviditeten.

❤️