Alltså i helgen så hade jag verkligen en helkväll med mina kära vänner. Oj så jäkla kul vi hade alltså. Lite för kul, men bara nästan.
Men nu när jag sitter här hemma, med en liten Juni som snart ska somna, tända ljus och en man som älskar mig. Så känner jag, att detta är fan livet.
Vilken jäkla klyscha , men det är så sant.
Lugna hemmakvällar är nog mer min melodi ändå.
Klart att vi hade sjukt jäkla kul, men i slutändan så betyder det inget, livet med min kära familj.
Jag har nog alltid varit rädd, för att vara den jag vill vara.
Jag tror, att den jag är, är fortfarande den som vill gå ut och ha sjukt kul.
Men jag tror jag måste leta mer inom mig, vad jag egentligen vill.
Ni kanske tycker jag är knäpp, men jag vet att det tar olika lång tid för alla att hitta sin grej. Vissa kanske inte ens gör det. Vissa kanske gör det busenkelt och för andra tar det sjukt lång tid.
Jag säger ju alltid att jag vill utvecklas, och det gör jag nog inte genom att göra samma saker om och om igen.
Men som jag läst tidigare, så är det otroligt enkelt och lätt för människan att falla tillbaka i gamla spår. Det gäller verkligen att anstränga sig och komma ihåg varför man gör en förändring.
För vem är förändring viktigt? Jo för mig, för att jag ska må bra. Jag kommer bli en bättre människa om jag lyssnar på mig själv och inte låter mina gamla vanor styra.
Lyssna mer på hjärtat än hjärnan. Det är nog lösningen. Försöka reda ut vad som är bäst för en själv inte alltid enkelt. Men jag jobbar på det.
