Igår, då grät jag. Flera gånger.
Jag kände att min superbraiga tålamod som jag så stolt pratar om, sakta sakta började att försvinna. Det började redan natten till igår. När jag var nära på att lägga mig i gästrummet för jag orkade inte ligga och lyssna på Juni som vred och vände sig och aldrig kom till ro. Jag försökte med mat men det ville hon inte ha, närhet dög inte heller. Så det var bara att vänta ut det.
Därav tröttheten igår… samt att tålamodet sakta började brytas ner.
Ibland kan jag känna mig som en fånge. När jag måste amma hela tiden(känns det som), när jag försöker att lägga ner henne så vaknar hon.
Man får aldrig hämta igen sig.
Jag vet att det är så här att ha barn. Man får liksom aldrig en riktig paus.
Men det är tyvärr då man tappar tålamodet,iallafall jag.
När jag har suttit i soffan typ hela veckan, (förutom nån promenad då) så kände jag att nu ska jag organisera lite kläder, nu gör jag det bara! In med Juni i babybjörnen och hon slutar aldrig att skrika,fast hon precis innan fick mat tills hon var nöjd och ny blöja. Tillslut så gjorde jag ordning ersättning och satte mig ner och grät, samtidigt som hon fick mat.
Jag känner mig som en hemsk mamma, samtidigt som det egentligen inte har med just henne att göra. Utan allt som hör till.
Att amma får mig att må piss. När jag har helammat henne i flera dagar i sträck så mår jag skit i några dagar. Tar jag en paus och ger ersättning så mår jag bättre och bättre efter några dagar.
Inatt låg hon och vred sig också, sååå länge. Då grät jag igen. För jag känner mig så liten och som en dålig mamma som inte vet vad hon behöver.
Men jag vet ändå, någonstans där inne att jag inte är dålig, jag är inte ensam. Men att få häva ur sig och få känna sig ynklig är okej. Man måste få bryta ihop, man kan inte bara bita ihop(Undra hur länge jag gjort det egentligen?)
Idag tror jag vi har nya krafter. Jag ska försöka tänka på ett annat sätt. Försöka vara positiv(are). Kanske försöka fånga lite sol, om den stannar kvar vill säga.
Heja oss mammor????Vi är inte ensamma ❤️.