Ja det gör jag, inte för någon annans. Min kompis sa åt mig att tänka på det.
-Skriv för din skull, inte för dina läsares skull❤️
Det blir lite så här då, att jag ibland inte orkar eller vill skriva. För ibland vet jag inte ens vad jag ska skriva. Det får inte bli konstgjort. Det är de sista jag vill.
Sakta men säkert så börjar vi bli vi igen, det börjar bli en vardag här hemma igen. Jätte konstigt. Utan Penny.
Jag tänker på Penny varje dag, varje gång jag ser en barnvagn. Varje gång jag ser ett barn på en film. Varje gång jag ser en gravidmage.
Jag blir inte ledsen, jag känner bara en otroligt stor saknad.
Det är så konstigt, för vi pratar om barn igen. Ibland så får jag dåligt samvete. Som att vi inte hade ett barn redan liksom. Men det har vi och det pratar vi om varje dag.
Lilla Penny Lane som vi brukar kalla henne. Efter låten.
Vi har fått tid att träffa läkaren iallafall, hon som var med på förlossningen. Jag måste skriva upp lite frågor som jag har till dess.
Man får ju en del frågor så här efteråt också, som hur gör vi om nästa barn skulle fastna? nu vet vi ju att Penny inte kunde hjälpa till på samma sätt eftersom hon inte levde.
Men om det nu skulle hända, vad gör man då?
Ibland så har jag så svårt att förstå att vi , jag och Niklas varit med om en förlossning. Kroppen kommer ju inte ihåg smärta, som min kära vän sa.
Och han! Mannen i mitt liv. Min blivande man. Min stöttepelare här i livet. Vad gjorde jag utan honom? Jag skulle nog gå under. ❤️
