Änglamamma & mamma

När jag har en riktigt mörk dag. Då är det svårt att hitta något positivt. 
Men jag lyssnade på en podd häromdagen. Den heter egentid med Claudia och Manuel.

Då pratade hon om sina mörka dagar och jag kände igen mig i så mycket av det hon pratade om. 

Jag själv tycker det varit svårt att sätta ord på mina dagar, men när jag lyssnade på podden så kände jag igen mig i typ allt. 

Man känner direkt när man vaknar, att idag är en dålig dag. Jag försöker hitta den där kraften, att det blir vad man gör det till. Men vissa gånger känner jag ändå att jag måste få må dåligt också. 
Jag vill inte göra mig själv till ett offer, men ibland så blir jag fan impad över mig själv. Efter allt jag,( ja jag pratar om mig själv nu, Niklas tankar tar jag inte upp här) men att jag gått igenom så mycket. Jag har skrivit om detta tidigare tror jag men jag vill ta upp det igen. 

Min bror gick bort tidigt, för tidigt. Jag trodde aldrig att jag(vi i våran familj) skulle få gå igenom något sådant. Vem kan ens tänka det? Ingen. Man tror aldrig att något ska hända just oss. Sen gick mina farföräldrar bort, av naturliga orsaker, det är liksom livets gång, det är jag medveten om, men det är ju ändå en stor saknad. Min morfar gick bort efter en tid med en svår sjukdom. Jag träffade inte min morfar så mycket som ung, men han har ändå alltid varit där, på julafton, och familjefester. 
Sen var det bara min kära mormor kvar, min bästa bästa mormor. Min mormor var min bästa vän. Alltid funnits för mig, lärt mig att niga och säga tack. Hon har lärt mig Känna tacksamhet och uppskattning för de mindre sakerna här i livet. Hon, mormor Karin. Min bästa vän. Ända sen jag var liten. Hennes råd. De var alltid dem bästa, hon fick mig att tänka till lite. En extra gång. Jag försöker att tänka ibland: undra vad mormor skulle sagt. 

Jag tänker på mormor minst en gång om dagen. Det är alltid något som gör att jag tänker på henne om dagarna. Det kan vara en grej som jag har hemma efter henne, eller att vi pratar om något som gör att jag tänker på henne. 
Jag fann ändå en tröst, när mormor gick bort. Att när ett liv försvinner så kommer ett nytt. Penny. Våran kära dotter skulle komma till livet. Men det blev inte så. Det känns så hemskt när jag tänker tillbaka på allt. Hur orkar jag?! Men det gör jag inte ibland. 
Jag tror, att det är mormor som gör att jag finner min styrka när jag behöver den. Hon och mamma. Dem två människorna, dem är bevis på att man klarar typ allt. 

Utan dem i mitt liv, eller alla mina vänner, så hade jag inte klarat av allt hemskt i mitt liv. Eller mina mörka dagar. Jag är stark, men jag är ändå bara människa. Jag vill vara stark, men ibland så vill jag bara bryta ihop. 

 
Jag känner, att allt som hänt mig i mitt liv, har format mig, till en mycket bättre människa än vad jag var tidigare. Jag var ingen dålig människa men jag tänkte inte efter så mycket. Jag bara gjorde och körde på. 

Nu är jag fortfarande mig själv, men ett nyare jag. Sen växer man ju hela tiden. Man utvecklas och växer upp. Men det känns som att jag varit mer medveten av min utveckling. Jag vill bli mitt bästa jag. För Penny och för Juni.