Änglamamma & mamma

Idag blev det sådär igen. När man undviker ögonkontakt och hoppas, hoppas få slippa svara.

Jag tog mig iväg på träningen idag. Dock utan Juni. Mormor ville gärna umgås med henne så det fick hon. Träningen gick lite lättare utan Juni, men oj så mycket jag saknade henne när jag såg alla andra barn där❣️.

Igår såg vi på Husdrömmar, det som går på svt. Vi såg förra veckans avsnitt först för vi hade missat de. Då gick dem igenom alla de följde förra säsongen och oj så många fina hus?.

Men, en kvinna som var med i programmet berättade att deras underbara dotter, slutade andas en dag. Men hon mår bra idag. Det visade sig att hennes lilla tjej hade dåliga andningsreflexer och fick ständigt ha koll på henne, via andningslarm och mest sitta inne.

Jag grät. Vem hade inte gjort de om de sett programmet? Hon beskrev sin tid hemma i början som fylld av ångest. Och jag kan faktiskt känna med henne. Jag förstår nästan exakt vad hon menar. Hela tiden med Juni var ångest. Skulle hon dö när som helst? Skulle hon sluta andas?

Jag tror, att det är vanligt att man känner så, oavsett om man förlorat ett barn eller inte.

Men jag kunde inte tänka på något annat än Juni, de första månaderna. Det är nog nu först jag kan slappna av lite. Men är fortfarande på helspänn vissa dagar. Man blir så medveten om hur barnen är och minsta lilla avvikande beteende så kör min hjärna igång. Jag kan absolut inte känna att det är rosor och rosa moln framför oss framtiden, men den tanken försöker jag slå bort och återigen fokusera på nuet.

Men idag, hamnade jag i en sån där situation. Som gör att jag bara vill försvinna. Efter träningen så frågade en kvinna runt om hur många barn vi har sen tidigare eller om det är vårat första. Jag kände hur en klump i magen växte och hjärtat dunkade hårdare och hårdare. Men jag tittade ner, jag undvek ögonkontakt.

Hon frågade aldrig mig. Alla andra frågade hon men inte mig. Jag tror hon förstod att jag inte ville svara.

Jag gjorde det valet idag. För jag kände inte för att berätta allt. Inte idag.

Men där och då, insåg jag. Att jag aldrig kommer kunna vara mitt riktiga jag igen. Det är borta. Men för en stund, så kände jag mig som mitt gamla jag. Utan sorg, utan problem, och bara mitt hurtiga glada jag. Tills det slog till igen.

Oj vad skenet kan bedra.

Detta är mitt nya jag. Det är bara att acceptera❤️.